Det vackra ligger inte alltid i det som är perfekt. Det vackra kan ibland ligga i det spruckna och oväntade. Det finns en motsägelsefullhet hos Johan som tilltalar mig. Å ena sidan är han en helt vanlig tonårskille men å andra sidan så blir han nåt annat på en scen. Jag kan ibland känna en fascination över hans tolkningar till exempel i den akustiska versionen av Antidote. Vid dessa tillfällen får jag påminna mig själv om att han är så ung. Det är oerhört fascinerande att detta kan komma från en kille på 17 år.
 
Jag är en riktig idolnörd och jag fascinerades av Johan Palm redan från början. Han hade ett eget uttryck som idolkostymen egentligen var för trång för. Han hade en kreativitet som lyste igenom i allt han gjorde för att i nästa sekund vara en stakande tonåring i intervjuerna. Han gjorde allt till sitt eget och struntade egentligen totalt i temat för kvällen. Vi fick se Johan Palm och inget annat.
 
Vi var många som väntade på hans skiva. Alla som läst det jag skrivit förut vet att jag blev lite besviken då jag upplevde den som tillrättalagd och utan Johan Palms karaktär som jag lärt känna den. Dock kan jag idag efter en del lyssnande hitta Johans karaktär i låtarna , i vissa mer i andra mindre. Jag tycker verkligen om hans röst nu efter målbrottet. Min övertygelse är att Johan framför allt är en liveartist. Jag har haft förmånen att ha sett honom live i Skellefteå samt i otaliga youtube-klipp. Det blir nånting helt annat när Johan Palm får lyfta låtarna från skivan till en scen. Då får vi Johan Palm. Vi får inte skönsång eller inövade danser. Vi får det spruckna och oväntade. Det vackra.
 
Johan är en bra förebild. Något som han förvaltar genom att ta vara på sina fans och alltid ha ett leende redo. Han verkar vara genomsnäll vilket genomsyrar även hans försök till attityd. Han är också en förebild genom sin stil och hans sätt att gå sin egen väg. Jag upplever i intervjuer mm att Johan är en väldigt sympatisk person med ett sinne för humor. Humor som inte alla förstår, men dock humor. En Johan Palm-humor.
 
Jag tillhör ju skaran av Johans äldre fan. Vi är några stycken, fler än vad man kan tro. Jag tror också att genom hans deltagande i allsånger och dylikt så kommer en bredare publik att få upp ögonen för honom. För vem kan egentligen inte tycka om Johan när han sjunger Taube tillsammans med tanter i publiken.
 
Jag har skrivit det förut. Jag förväntar mig stordåd från Johan Palm. Han är bara i början och får han växa och blomma ut i all sin Johan Palm-prakt så kommer vi att få se nåt unikt. Han har utvecklats mycket under den sommar som gått. Han har blivit säkrare och har fått mer rutin.
 
Och ibland spricker rösten, ibland finns det en outgrundlig intensitet i hans blick, ibland genomsyras sången av känslosamhet, ibland brister han ut i kraxighet,
ibland ändrar han en betoning
 
Oväntat
Spännande
Trovärdigt
 
Det är vackert!

Inspirationens väsen enligt Johan Palm och Stefan Stenudd

Idag har Johan Palm skrivit sitt mest eklektiska och mest filosofiska blogginlägg hittills. Det handlar om allt mellan himmel och jord - från borttappade brev och fansens presenter till ironiskt psykoanalytisk självanalys och inspirationsteori.  

"Tidigare har jag nämligen (utan att egentligen tänka så mycket) tänkt på inspiration lite som en åtgångsvara som långsamt förnyas, att om jag slösar för mycket av den på bloggskrivande så skulle jag inte ha lika mycket kvar till musikskapande. Riktigt kortsynt av mig."

Inlägget fick drygt 100 kommentarer på några timmar. De flesta handlar om bloggandet och kommunikation med fansen. Men en av kommentarerna - som skrevs av Stefan Stenudd - handlar om det som just nu kanske är det viktigaste för Johan: inspirationen.

Så skriver Stefan:

"Johan, jag tycker att du träffar mitt i prick vad gäller inspirationens väsen. Det är inte ett flöde av strikt begränsad mängd, men det tar tid att ladda om.

De flesta konstnärer arbetar sådär fyra timmar om dagen, och ägnar resten av dagarna åt att ladda om batterierna. Ingmar Bergman, för att ta ett exempel, satt varje morgon vid skrivbordet i fyra timmar, oavsett om han fick något gjort eller ej.

Själv har jag märkt att andra kreativa utlopp tenderar att tävla med det som är mitt huvudsakliga uttryck: författeriet. Jag bloggar tidvis på tok för mycket, vilket gör att jag inte dyker ner i nästa bokprojekt med den koncentration som det kräver. Jag tränar aikido, vilket verkar lugna den inre törst eller klåda som verkar vara inspirationens ursprungliga källa.
Och jag skulle aldrig våga installera ett dataspel på min maskin, för då skulle jag förmodligen ideligen hoppa över till det i stället för att plita på manus.

Därför, även om det kan förgrymma dina fans, dristar jag mig att rekommendera dig att först och främst lägga din tid på att skriva nya sånger. Dina fans är säkert lika nyfikna som jag på vad som då ska dyka upp."

Johans svar till Stefan Stenudd

"Du har så rätt, Stefan! Men jag tror ändå att jag ska prioritera mitt bloggande lite just nu.

I höst lägger jag däremot nästan all min koncentration på låtskrivandet. Då har jag för avsikt att hyra en lokal i Mjölby som jag gör någon slags studio av. Där tänker jag sitta och komponera och spela in.

Sen tror jag inte att bloggandet är den riktiga boven. Istället är det nog dator- och TV-spel som för min del alldeles för ofta får agera substitut. Att det ger samma slags stimulans som när man skapar har jag märkt, men mycket längre än så har jag tidigare inte tänkt. Datorspelande är ju en enkel utväg - det kräver inte alls samma aktiva tänkande som när man skriver texter.

Av just samma skäl tycker jag att det är lättare att få fram musik och melodier än låttexter. När jag skriver musik upplever jag att det mer handlar om att känna än att tänka. Därför har jag många intressanta riff, melodier och ackordföljder inspelade men få texter nedskrivna som jag känner mig riktigt nöjd med.

Väldigt få av mina låtar är fullständiga sådana, men det blir det nog snart ändring på! :)"

Det är nog inte bara Johan Palm som kan få nytta av Stefan Stenudds råd vad gäller skapande och kreativitet:

"Johan, jag är tacksam för att du ändå fortsätter att blogga, annars kanske dina fans hade skyllt på mig...

Jag är ju en textmänniska, så jag har ungefär det omvända problemet mot ditt. De sånger jag har skrivit (som vi inte ska prata högt om...) började oftast med en textfras, som naturligt ledde till en melodi och därmed en ackordsföljd. Svenskan i synnerhet är ett "sjungande" språk, så det är ganska lätt att gå från text till melodi.

Om man börjar med riff och melodislingor är det lite svårare, eftersom det finns så många ord att välja på som passar i en given melodi - se bara hur firmafester och bröllopsmiddagar snickrar egen lyrik till kända melodier.

Man kan börja med en ren nonsenstext, bara för att pröva melodin i ett sjunget sammanhang. Ett känt exempel på det är Paul McCartneys Yesterday, som först hette Scrambled Eggs, bara så han skulle ha något att sjunga. Man får vara glad att han inte nöjde sig med det.

Sångtexter är poesi, vilket kanske låter högtidligt men inte alls behöver betyda det. Men man behöver lämna slentriantänk och konventioner, för att hitta fram till sitt eget språk och sina egna ämnen.

Knepet med allt skrivande - framför allt poesi och sångtexter - är att våga vara personlig och specifik. Märkligt nog är de så att ju mer specifik och originell man lyckas vara, desto allmängiltigare upplevs texten av andra.
Till exempel, i stället för att sjunga "Jag älskar dig" kan man formulera det "Med dig kan jag uthärda High School Musical" eller "Det bränner när din hand landar på mitt knä" eller "Jag har glömt vad alla andra tjejer heter".

Lysande texter börjar i det egna undermedvetna. Det bästa knep jag känner till att få fram dem är att fråga sig vad man aldrig skulle kunna berätta för någon annan - och sedan skriva en text utifrån det. Där finns texter som känns och som griper även andra människor (där finns faktiskt ämnen till hela romaner).

Och så ska man inte vara rädd för att putsa och slipa på en text. Sällan når man fram vid första försöket.

Kanske ska du ha med dig en anteckningsbok i fickan, så att du kan skriva ner fraser och rader som kan dyka upp i huvudet. Bara genom att ta med anteckningsbok stimulerar du förmodligen din fantasi till att spinna fram textsnuttar, ungefär som man ser motiv överallt om man har kamera med sig.

En sådan fras kan vara bara en mening eller ett par ord som kändes bra. Ett konstaterande, som t.ex "Love hurts", en metafor, som "svalor som häckar", eller en udda ordföljd som bara låter bra, som "800 grader". Man antecknar vad som dyker upp i huvudet, och så kan man senare pröva om det går att göra något av det.

När David Bowie skrev Sweet Thing klippte han en text i småbitar (påstår han själv) och satte ihop den slumpmässigt. Det är i alla fall en bra början. Ungefär som magnetiserade ord för kylskåpet. Man blandar och ger, och plötsligt kommer man på något.

Det är nog allra viktigast att inte ta det på för stort allvar i början, för då kan man bli blockerad och kommer ingen vart.
Mina 2 ören..."

Jag vet att det här klippet är ganska gammalt, men det är så gulligt <3

Johan Palm blir intervjuad i bilden påväg till flygplatsen.